Anstiftan, förväxling och uppsåt - Om NJA 2022 s. 675 och bedömningen av en anstiftares uppsåt vid error in persona.

The following paper examines the Supreme Court's decision in NJA 2022 s. 675, and the criminal liability of an instigator in case of error in persona. In the case, the defendant had instructed two perpetrators to murder a specific person. However, the perpetrators mistook the identity of the intended victim, and instead killed another person. The relevant legal question was whether the instigator should be considered to have had intent to the death of the other person, even though this had not been the instigator's intention. The paper finds that two different resolution models have been proposed in the literature, the equivalence model and the speciality model. Advocates of the equivalence model have argued that the instigator should be convicted of instigation of murder. Advocates of the speciality model have instead argued that the instigator should be convicted of instigation of attempted murder in relation to the intended victim, and possibly of a negligent offence in relation to the actual victim. In NJA 2022 s. 675, the Supreme Court chooses to apply the equivalence model. The Court states that an instigator should be considered to have had intent to the death of the actual victim. However, this requires that the intended act and the actual act are criminally equivalent, and that the outcome was conceivable in relation to the instigator's actions. The decision is further discussed in the paper's analysis. It concludes that the rule formulated by the Supreme Court is well in line with the Swedish doctrine of intent. However, criticism is raised against the fact that the perspective of the crime victim is disregarded, as the precedent risks leaving crime victims without the possibility to exercise their rights.

Uppsatsen behandlar NJA 2022 s. 675, och den situation som där var aktuell avseende en anstiftares ansvar vid error in persona. I målet hade den tilltalade uppdragit åt två gärningspersoner att mörda en specifik person. Väl vid gärningstillfället misstog dock gärningspersonerna identiteten på det tilltänkta brottsoffret, och sköt i stället en annan person till döds. Frågan som då uppkom var huruvida anstiftaren kunde bedömas ha haft uppsåt till dödandet av den mördade personen, trots att detta inte hade varit anstiftarens avsikt. I uppsatsen framkommer att det i doktrin har föreslagits två olika lösningsmodeller för den förevarande situationen, ekvivalensmodellen och specialitetsmodellen. Ekvivalensmodellens förespråkare har ansett att anstiftaren kan dömas för anstiftan av mord i förhållande till det faktiska brottsoffret. Specialitetsmodellens förespråkare har i stället anfört att anstiftaren bör dömas för anstiftan av försök till mord i förhållande till det tilltänkta brottsoffret, samt eventuellt för oaktsamhetsbrott i förhållande till det faktiska brottsoffret. I NJA 2022 s. 675 väljer Högsta domstolen att i huvudsak tillämpa ekvivalensmodellen. Prejudikatet gör gällande att en anstiftare ska anses ha haft uppsåt till dödandet av det faktiska brottsoffret. Detta förutsätter emellertid att den tilltänkta gärningen och den faktiska gärningen är straffrättsligt likvärdiga, samt att följden har varit tänkbar sett till anstiftarens handlande. Prejudikatet diskuteras närmare i uppsatsens analys. Där konstateras att den rättsregel som Högsta domstolen har formulerat stämmer väl överens med den svenska uppsåtsläran. Kritik lyfts dock mot att brottsofferperspektivet åsidosätts, då prejudikatet riskerar att lämna brottsoffer utan möjlighet att tillvarata sin rätt.