Lån med elektronisk underskrift. En undersökning av bevisbördans placering vid invändning om obehörig användning - särskilt i ljuset av Högsta domstolens avgörande i NJA 2017 s. 1105.

In the court case NJA 2017 p. 1105, the Swedish Supreme Court has considered the question of the placement of the burden of proof in a situation where the holder of an advanced electronic signature objected that the signature had been used unauthorizedly by another person to sign an electronic loan commitment. The purpose of the essay is to clarify and provide an understanding of the current burden of proof rule. The purpose of the essay also includes providing an understanding of how the current burden of proof rule relates to previous practice regarding the placement of the burden of proof in the event of an objection of forgery of signature. In the court case NJA 1976 p. 667, the Swedish Supreme Court has stated that a creditor, in the event of a debtor's objection to forgery of signature relating to receipt, that the creditor should make the debtor's signature predominantly probable. The burden of proof rule has been applied in some court of appeal decisions, including in the case of an objection of forgery of signature regarding a written guarantee and promissory note. Burden of proof rules apply only to legal facts. The question regarding who has written a signature on a written proof of claim, such as a receipt or a promissory note, is not a legal fact. The starting point is therefore that a burden of proof rule should not apply to an objection of forgery of signature. One interpretation of the court decisions is that the question of the authenticity of the debtor's signature has been regarded as a presumptive fact in a presumption of proof rule and that the legal consequence has been that loan has been presumed. In the case NJA 2017 p. 1105, the Swedish Supreme Court has stated that if a holder of an advanced electronic signature raises an objection of unauthorized use of the signature, the assessment shall take place in two stages. It must first be examined whether it is the signature in question that has been used. After that, it must be examined whether i

Högsta domstolen har i rättsfallet ”Låneavtalet med 4Finance” – NJA 2017 s. 1105 prövat frågan om bevisbördans placering i en situation då innehavaren av en avancerad elektronisk underskrift invände att underskriften hade använts obehörigen av en annan person för att underteckna en elektronisk låneförbindelse. Uppsatsens syfte är att klarlägga och ge förståelse för den aktuella bevisbörderegeln. Uppsatsens syfte omfattar även att ge förståelse för hur den aktuella bevisbörderegeln förhåller sig till tidigare praxis avseende bevisbördans placering vid invändning om underskriftsförfalskning. Högsta domstolen har i rättsfallet ”J och kvittot” – NJA 1976 s. 667 uttalat att en borgenär, vid en gäldenärs invändning om underskriftsförfalskning avseende kvitto, att borgenären ska göra gäldenärens namnteckning övervägande sannolik. Bevisbörderegeln har tillämpats i några hovrättsavgöranden, bland annat vid invändning om underskriftsförfalskning avseende skriftlig borgensförbindelse och skuldebrev. Bevisbörderegler tillämpas endast på rättsfakta. Frågan om vem som skrivit en namnteckning på ett skriftligt fordringsbevis, exempelvis ett kvitto eller ett skuldebrev, är inte ett rättsfaktum. Utgångspunkten är därför att en bevisbörderegel inte ska tillämpas vid invändning om underskriftsförfalskning. En tolkning av avgörandena är att frågan om äktheten av gäldenärens namnteckning betraktats som en presumtionsgrundande omständighet i en bevispresumtionsregel och att rättsföljden varit att försträckning presumerats. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2017 s. 1105 uttalat att om en innehavare av en avancerad elektronisk underskrift gör en invändning om obehörig användning av underskriften ska bedömningen ske i två steg. Det ska först prövas om det är den aktuella underskriften som har använts. Därefter ska det prövas om det är gäldenären som använt underskriften. Eftersom frågan om vem som använt den elektroniska underskriften inte är ett rättsfaktum ska en bevisbörderegel som